Jag har så länge jag kan minnas tyckt att tatueringar är fint. Ett bra sätt att piffa till sin kroppkaka. Nu tycker jag inte alla tatueringar är snygga. Vissa förstår jag faktiskt inte vitsen med. Men det är ju upp till var och en vad man vill pränta in i sin hud som sitter för evigt.
Att tatuera sig gör ont om man frågar mig. Det känns som att det är en brännhet kniv som ristar i en. Men å andra sidan är min smärttröskel inte speciellt hög :o) Men på nåt sätt så sitter jag där och håller masken under tiden bläcket etsar sig in i min hud.
När jag gjorde min första tatuering tänkte jag -aldrig mer!
Min första, Arlene, Gustafs tjej. Höger vad.
Min första tatuering är ju nästan 20 år gammal och skulle verkligen behöva en ansiktslyftning. Planerna är att försöka göra det nån gång under vintern så att den är hinner läka till våren.
Hon har varit rosa med knallröda läppar men åren har tagit ut sin rätt och hon är nu lite dassig i färgerna och konturerna är lite komsikomsa.
Min andra tatuering var en impulshandling. Vaknade upp på morgonen och tänkte att jag skulle vilja ha ett hjärta. På lunchen åkte jag till tatueraren och han gjorde ett. Var väl kanske inte så genomtänkt men jag har aldrig ångrat den tatueringen (eller nån annan heller för den delen).
Vänster nyckelben
Kommer inte ihåg exakt när jag gjorde den men den har väl 10 år på nacken. Ganska blek och behöver oxå en ifyllning.
Sen gick det ett antal år. Kände mig nöjd med dom jag hade även om jag funderade på en ny. Fast det var ingen som jag kände mig 100 % säker på. Och det vill man ju känna. Den sitter ju där sen...
Men sen blev mormor sjuk och efter hon dog började min syrra och jag fundera på nåt till hennes minne.
Vänster vad
Det blev texten "i did it my way". Mormor gillade Frank Sinatra och den låten spelades på hennes begravning.
Tanken var att jag först skulle ha den över ryggen tillsammans med en ängel. Dagen innan jag skulle göra den så pratade vi om tatueringar på jobbet. Jocke på jobbet har fullt med tatueringar och jag sa att om han ska göra fler så finns det ju bara plats på ryggen kvar. Han sa att hon inte ville ha tatueringar därför att han vill kunna se dom.
Den frasen etsade sig fast i mig. "Kunna se dom". Denna text var ju trots allt en tatuering som betyder nåt för mig och då är det ju självklart att jag oxå vill kunna sen den.
På morgonen ritade jag om den och åkte till tatueraren och så satte jag den på benet istället. Jag är glad att jag gjorde det.
Och så min senaste. Till minne av min älskade Berit. Den är jag riktigt nöjd med. 9 fina tassar. Ett för varje år Berit levde. Min älskade lilla nallebjörn.
Miss Plastic, precis utkommen från tatueraren igår.
Gjorde ifyllning igår av tassavtrycken. Efter att den läkt blev några tassavtryck inte riktigt svarta utan mera gråa så jag hade en tid igår igen och fyllde i. Förhoppningsvis var det sista gången jag behövde fylla i. Det gör riktigt ont att tatuera på fingret kan jag tala om. Men jag höll masken och stod ut. Tur att det gick fort :o)
Blir det några fler? Det vet man aldrig. Har några idéer men ingenting som är 100 %-iga än. Vill först och främst fräscha upp Arlene och hjärtat. (Dassiga tatueringar är det värsta jag vet). Sen får jag se. Det blir när det blir. Om det blir...
.jpg)
